Äntligen hemma …?

Ja, visst är det lite “äntligen” att komma hem efter de 6 veckorna i Uganda. Äntligen dricka det goda, friska vattnet direkt från kranen. Äntligen säcka ner på min egen soffa. Äntligen andas friskluft ute. Äntligen inte bli genomsvettig så fort man går utanför dörren. Äntligen en ordentlig dusch. Äntligen sova i min egen säng igen. Äntligen väldigt mycket men samtidigt så mycket som jag kommer sakna från Uganda…

Att resa ut i praktik är verkligen utvecklande, utmanande och upplevelserikt. Jag hade förvisso inte så mycket förväntningar innan jag reste och visste inte vad som väntade så uppehållet skulle oavsett överraska. I efterkant förstår jag att även om jag hade försökt tänka mig in i hur det skulle bli hade jag ändå inte kunnat förställa mig hur det är. Det kan nog vara lika bra att resa som ett blankt ark och bara se vad som sker…

Så vad är det vi har fått vara med om egentligen?

Först och främst har vi haft sjukhuspraktik. De första veckorna fick vi vara med i arbetet på pediatriska avdelningar och de sista tre veckorna var vi på ett annat sjukhus i Kawempe, en lite nyare byggnad där avdelningarna för obstetrik och gynekologi är tillfälligt placerade medan Mulago sjukhus renoveras och byggs ut. Liksom i pediatriken var väldigt mycket intryck att ta in, men det var inte samma chock att komma till Kawempe som när vi kom till Mulago första dagen. Man vänjer sig till hur det är. Med tanke på enorma trycket av inkommande patienter finns det verkligen möjlighet att få mängdträning i patientundersökning och de allra flesta läkarna som vi träffat var villiga att berätta lite extra om patienterna och inkludera oss i arbetet. Ibland är det lite svårt att hänga med i tankemönstret eftersom det är andra sjukdomar och andra behandlingsstrategier jämfört med hemma, men det är ändå väldigt givande.

Innan jag reste till Uganda var det framför allt obstetriken och födelseavdelningen som jag hade hört mest om. Vänner som har rest tidigare har berättat om hur många barn som föds där, försökt ge beskrivande bilder av hur det ser ut och förklara hur systemet fungerar. Efter att ha varit där förstår jag varför de har pratat så mycket om just födelseavdelningen – det föds ju barn hela tiden! En tur inom den avdelningen och man får garanterat bevittna födslar, och vi har fått mycket erfarenhet vid att assistera barnmorskorna i deras arbete. När vi kände oss tillräckligt säkra och bekväma fick vi också chans att leda förlossningsarbetet från början till slut, med möjlighet att be någon av barnmorskorna om hjälp om det skulle behövas. Samtidigt ska det sägas att situationen på avdelningen var ofta stressig och kaotisk, ibland föddes det fler barn samtidigt än vad det kändes som att det fanns personal till. Periodvis fick vi i stor grad jobba självständigt, men vi tvingades aldrig göra något som vi inte kände vi klarade av. Efter bara ett par dagar på avdelningen var det naturligt att ta en mer initiativtagande och aktiv roll, snarare än att vara en observerande student som om tillfället uppenbarar sig kanske provar att få lite “hands-on”. Så en sak som är säker är att jag har lärt mig att ta emot barn. Det är en speciell, och väldigt fin känsla när man får lämna över den nyfödda bebisen till sin mamma. Stressen, oron, smärtan och gråten som var verkar försvinna och det infinner sig en kort stunds lugn, en liten bubbla av ro mitt i den kaotiska salen som är full av andra kvinnor som strax ska föda. Men det är kortvarigt. Snart får den nyblivna mamman lämna sängen för att ge plats till nästa.

Av de upplevelserna vi har haft på sjukhuset är det många händelser som har varit väldigt svåra att ta in och som kommer ta tid att bearbeta. Vi har höra många tragiska historier och se mycket hemskt. Det är tungt att höra om när en syskonskara blivit föräldralösa när deras mamma dött under förlossningen till barn nummer 9. Det är inte lätt att möta kvinnor som kommer till sjukhuset med svåra komplikationer efter att i desperation illegalt försökt göra abort vid en alternativ klinik. Det är dränerande se den aldrig sinande strömmen av patienter som kommer in i stort behov av vård och omsorg. Det är frustrerande att efter hjärtlungräddning på en patient, timmars hårt arbete där läget till slut verkat stabiliseras, mötas av faktum att intensivvårdsavdelningen saknar plats och det finns ingen ledig respirator som fungerar, det finns med andra ord inte möjlighet att rädda patienten. Det kommer ta tid att bearbeta mycket, och jag är glad att jag inte varit ensam i det, att jag har mina vänner som har sett och upplevt det samma så vi kan dela med varandra.

Men, å andra sidan är det flera solskenshistorier som jag tror och hoppas kommer att hänga sig fast i mitt minne minst lika hårt. Det är framför allt en episod som jag vill nämna, som gjorde lite extra starkt intryck på mig. Födelseavdelningen var indelad i två områden, “lågrisk” och “högrisk”, ett område för blivande mammor där graviditeten hade varit mer eller mindre problemfri och ett område för de där det skett komplikationer hos mamman eller fostret. En av de första dagarna jag var på avdelningen gick jag in på högrisksavdelningen och mötte en barnmorska där som skulle hjälpa till med en förlossning. Barnmorskan berättade att det mest sannolikt skulle vara en dödfödsel eftersom man inte hört hjärtljud när man lyssnat med fetoskopet. Mamman var informerad och det hängde en hopplöshetskänsla i luften, mamman “visste” att hennes barn var dött. Jag var med och hjälpte till under förlossningen och efter att den lilla flickan hade fötts gick allt väldigt snabbt. Navelsträngen klipptes av och jag fick snabbt springa bort med den lilla babyen till platsen för återupplivning av nyfödda. På väg dit mötte jag en av mina medstudenter som kom med och gjorde sig beredd för att hjälpa till. Hemma i Bergen, innan vi reste till Uganda, hade vi en crash-course i hjärtlungräddning hos nyfödda, och vi var förberedda på att det kommer komma tillfällen när vi kan behöva använda oss av den kunskapen. Jag är så tacksam för att vi hade den kursen, och detta var inte enda tillfället som jag fick användning av det. Det var ingen heroisk insats jag gjorde denna dagen när jag försökte öppna luftvägarna hos den lilla och började ventilera, men det var tillräckligt för att hon skulle komma igång och dra sina första andetag. Hjärtat slog, hon andades på egen hand, hon levde! Min känsla när jag fick gå tillbaka med babyen till sin mamma är, ja om inte obeskrivlig i alla fall svårbeskrivlig. Och jag kan inte föreställa mig den lyckan som mamman måste ha fyllts av när hon fick ta emot och lägga sin livs levande, vackra dotter på sitt bröst.

En grundförutsättning för att kunna resa iväg på utplacering så som vi gjort är att praktiken ska leva upp till vissa kriterier. Under perioden måste vi få med oss det som något så när motsvarar det vi hade fått lära oss om vi hade varit på ett norskt sjukhus. Vi hade inte något tjänstekort för att samla signaturer för olika procedurer och moment vi var tvungna att vara med på, men vi har ögnat igenom kortet som våra klasskamrater i Norge haft, och vi avklarat det mesta på listan med råge. Patientantalet har verkligen tillåtit mängdträning i undersökningstekniker av olika slag. Vi har fått inblick i många olika sjukdomsbilder och problemställningar, också sjukdomar som vi sällan ser hemma och ett fåtal fall med väldigt unika tillstånd. Vår resa till Uganda har verkligen betalat sig när det kommer till praktiken – men om det bara handlade om själva sjukhusvistelsen och samla kunskap som uppfyller curriculum kunde vi i praktiken egentligen kunnat stanna hemma. Det hade varit mer ekonomiskt, mindre stress med att packa och planera på förhand, och att stanna hemma innebär inte så stor ovisshet om vad som väntar. Strängt taget, även om praktiken är huvudorsaken till resan är det mycket utöver det som man borde passa på att unna sig under resan. Annars försvinner en stor del av poängen med att resa. I tillägg kan alla de erfarenheter man samlar på sig utanför sjukhusmiljön få användning i framtiden. Studier och jobb är bara en del av livet.

Så självklart har vi tagit oss tid att utforska Kampala och Uganda också. Även om jag sannolikt reser tillbaka någon gång i framtiden ligger det något i att ta chansen när man har den, att se och uppleva det som finns runt omkring när man kan. I tillägg blir man ganska sliten och mätt på intryck efter en dag på sjukhuset och det har varit skönt att göra något helt annat emellanåt för att rensa tankarna och ladda om batterierna inför nästa dag.

Äta bör man annars dör man och som tur var finns det ett stort utbud av restauranger i Kampala. Även med en lite knaper studentekonomi (och lite extra boost från lånekassen) har vi hunnit med att kryssa av några av dom. Några platser är verkliga pärlor och vid ett par tillfällen (typiskt födelsedagar) unnade vi oss lite extra lyx. Vi blev stamkunder på ett par platser (en liten lokal mini-restaurang, granne till Kawempe sjukhus, som serverade lokal mat är värd att nämnas). Och ett fåtal platser var rejäla stolpskott.

Människor i Uganda är väldigt vänliga, öppna och lätta att komma i kontakt med. Jag hade lite kontakter i Uganda innan jag reste (vänner via vänner som varit där tidigare) och det har varit guld värt. Vid ett par tillfällen blev jag bjuden med hem till ett par vänner som bor lite utanför Kampala centrum. Äntligen kommer man ut från det riktigt tunga trafikkaoset till mindre vägar med ett bilantal som faktiskt går räkna. I uganda har man en lite mer liberal definition av ordet “väg”. Enligt min tidigare föreställning är en väg en sträcka tillrättalagt med utjämning av mark och ofta beklädd med material som tål slitage (typ grus, oljegrus, sten eller asfalt) för att tillåta framförande av en eller annan typ av fordon. I Uganda däremot verkar all plats mellan hus, träd e.l. tillräckligt bred för att komma fram med det aktuella fordonet anses vara godkänd väg, oavsett om marken består av gropar, jordhögar, gyttja eller sten. Väl framme hos mina vänner möttes jag av ett väldigt varmt välkomnande. Bröder, systrar och far- och morföräldrar bor ofta i samma område och har varsina hus, grannar med varandra. Det var en väldigt hjärtlig miljö. Det är ovanligt att européer är på landsbygden och flera av barnen där har aldrig sett en “muzungo” (deras ord för “vit person”) förr. Det är ovant att få så mycket uppmärksamhet, och det är helt omöjligt att vara anonym i det sammanhanget, men samtidigt upplevdes det inte obehagligt. Även om jag ser annorlunda ut, pratar ett annat språk, beter mig annorlunda (och helt säkert gjorde många saker på fel sätt) kände jag mig väldigt inkluderad och välkommen. Och så är det något visst med att få hemlagad mat och äta tillsammans med en familj och känna sig som en del av den.

En av helgerna reste vi på safari till Murchison falls national park, ett naturområde i nordvästra Uganda. Det ska erkännas att jag var lite tveksam på förhand hur värt det kan vara att resa på safari, jag har ju sett samma djur innan (fast bara på zoo) men jag tycker om djur och natur och att vara i Afrika utan att ha varit på safari är lite som att fika utan att dricka kaffe. Och för de av er som inte redan har upptäckt det så är giraffer ett sjukt fascinerande djur, de finns i Afrika, och jag hade nog dött lite inombords om jag rest hem utan att få se en livs levande giraff. Safaridag 1 gick vi en noshörningspromenad (eller vad det nu kallas på svenska). Vi gick i alla fall en promenad i ett inhägnat område, dedikerat till att beskydda noshörningar. Det är stora djur! Och söta. Medan vi gick började det duggregna (duggregn i Afrika är behagligt och avkylande, inte kallt och förfärligt som det kan vara i Bergen) och regnbågen kom fram. Vackert, vackert! Nästa dag hann vi med en båttur på Nilen upp till Murchison-fallen innan lunch, och sen kom vi till huvudattraktionen under helgen – gamedrive genom nationalparken. Sittplatser uppe på taket för att kunna se så mycket som möjligt, och vad vi fick se! Antiloper, vårtsvin, bush chicken, buffalo, antiloper, elefanter, antiloper… Ja väldigt mycket antiloper. Och giraffer! Jag tror vi var i giraffhimlen. Dessa fantastiska djur, ståtliga, vackra och vars löpstil ser ut att gå i slowmotion och helt klart platsar i Baywatch-vinjetten. Summa summarum hade vi en väldigt bra safarihelg.

Vi hade väldigt mycket packning på väg ner. Våra egna kläder och privata ägodelar tog inte så stor plats, men så var det allt sjukhusmaterial som vi tog med. Dels måste vi ta med scrubs, läkarrock, handskar, munbind och så till eget bruk, dels hade vi tagit med en hel del som vi sen donerade till sjukhuset. I förhållande till behovet på sjukhuset var det inte mycket men det fyllde upp ett par resväskor. Allt sjukhusmaterial lämnade vi i Kampala så logiskt sett borde vi ha haft väldigt mycket plats över på tillbakaresan. Men tja, de var väl lite si och så med den platsen. Uppenbarligen har vi varit ganska duktiga på att shoppa på resan. För det är mycket som man vill ta med sig hem från Uganda. Kaffe – vi har köpt mängder med kaffe (tänker inte uppge totalvikten med tanke på eventuella, egentliga regler på vad som är tillåtet att importera). Souvenirer av alla de slag – handtillverkade sandaler, väskor, salladsbestick, picknickpläd, skulpturer (jag är numera lycklig ägare av en ca 60 cm hög trägiraff!), handflätade korgar… Skräddarsydda kläder – det finns otroligt många skräddare och vi hittade ett par butiker som vi blev lätt förälskade i (och personalen i oss). Ett besök i butiken med att strosa runt och se på alla redan uppsydda kläderna, se i ett hav av färgglada, mönstrade tyger, bläddra i kataloger och beställa en kjol eller klänning, blev till ett besök till – för att hämta de färdigsydda kläderna. Och då kommer idéerna till nästa plagg: “oh, det tyget! I en tröja…, och den jackan, i de tygerna… jo det vill jag ha”. Och så ska de kläderna hämtas och nya idéer kommer. Så flera av oss har uppdaterat och utökat våra garderober. Det var betydligt mindre plats i väskorna på väg hem än vad vi hade förväntat oss.

Och så blev några av oss VIP-gäster på ett filmrelease-party en kväll. Som sagt, man är inte anonym som muzungo, och den gången ett par av oss gick till nationalteatern för att se om de var några event på g där gick ett par Ugander fram till oss. Nästa vecka skulle dom ha ett releaseparty för sin film och dom ville så gärna att vi skulle komma dit. Vi tog emot invitationskortet “Invitation – VIP” och sa att vi skulle försöka att komma. Lite skeptisk inställning till det hela men det skulle vara nära där vi bodde, vi skulle gå flera stycken tillsammans och med tanken “hur illa kan det vara? Om det är helt förfärligt kan vi gå igen” bestämde vi oss för att gå. Så när kvällen kom tog vi på oss våra nya, skräddarsydda kläder och gick dit. Vi då var snart 2 timmar försenade enligt norsk tid – vilket är “right on time!” afrikansk tid – och vid entrén möttes vi av samma man som pratat med oss på nationalteatern. Vilket välkomnande vi fick! Mannen vi mött var producenten och regissören kom strax fram och hälsade på oss också. Vi blev eskorterade genom gruppen av människor som stod å väntade på att komma in, gick på röda mattan tillsammans med regissör och producent, det togs fotografier och vi blev så placerade vid ett av de främre borden i lokalen för att så se på hela tillställningen. Jag önskar jag kunde berätta mer om hur en film-release går till i Uganda, men det är fortfarande ganska oklart för mig. Utöver välkomnandet för större delen av eventet på luganda, och trots de tre lektionerna i luganda vi hade första veckan och den extra träningen jag fick på barnhemmet måste jag erkänna att min förmåga att förstå mer än webale (tack) och webale nnyo (tack så mycket) är väldigt begränsad. Någon stans i mitten sa dom i alla fall (på engelska) “…and a special thanks to our Swedish and Norwegian friends…”

Det är så många episoder och händelser som jag gärna berätta om, och jag ber om ursäkt på förhand till mina närmaste vänner här i Norge – ni kommer sannolikt att få höra berättelser tills era öron och hjärnor spyr (jag kan kompensera med att bjuda på ugandiskt kaffe. Eller sponsra med öronproppar). Det som står här i bloggen är verkligen bara en fraktion av resan, och osäkert hur representativ den är, men innehåller några av upplevelserna som jag vill dela med mig av.

Fortare än vad vi tänkt oss kom så sista kvällen innan vi skulle resa tillbaka hem till Bergen. Som avslutning bjöd vi in våra nyfunna vänner på grillfest vår trädgård där vi bodde. Sex veckor är inte länge, har verkligen känts superkort, men utifrån hur många som ville träffa oss en sista gång innan vår hemresa är slutsatsen att vi har mött och upplevt en hel del. Vänner som vi träffat på sjukhuset, i kyrkan, under kvällar som vi gått ut, på resor som vi gjort på helgerna, de som bor i NUFU-house…

Det är blandade känslor att resa tillbaka till Norge igen. Det tar på krafterna att resa och det är många “äntligen” med att komma hem, men samtidigt mycket i Kampala och Uganda som jag vill klamra mig fast i och behålla. Jag har verkligen fått erfarenheter som jag inte kunnat få hemma, och hur klyschigt det än må låta så tror jag att vid att resa ut i praktik kan man utvecklas som person. Det är en stor utmaning att resa tillsammans med andra som man inte normalt sett spenderar så mycket tid med och det är svårt att komma överens av och till. Det blir viktigt att vara medveten om hur man kommunicerar med andra, vilka värderingar man har, våga uttrycka sina åsikter och idéer och samtidigt lämna god plats till andra att tänka och tycka annorlunda. Även det tror jag har varit en bra erfarenhet att ta med sig.

Får jag chansen att resa ut på liknande sätt igen ska jag absolut ta den, och för er som ännu inte har bestämt er – res ut! Det är värt det – och om det skulle bli en helt förfärlig resa kan man alltid glädja sig extra mycket till att komma hem igen 😉

Legg igjen et svar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *